JAG <3 BOTOX

Jag älskar min familj. Jag älskar mina barn. Jag älskar min man. Jag älskar min Äiti (mamma) och min Baba (pappa). Jag älskar numera också Botox. Botox mot migrän, inte mot rynkor. Fredagen den 11:e vaknade jag till vid fyrasnåret på morgonen av migränhot, alltså den aura jag får, ett hugg i ögat som känns hela vägen till nacken. JAg steg upp och tog vanliga värktabletter. Dessa fungerar numera eftersom jag får Botoxbehandling mot migränen. Lade mej i sängen igen, övertygad om att tabletterna skulle funka, men stiger upp en dryg timme senare och kaskadkräks.

Barnen vaknar, den yngsta blir orolig och gråter och min 11-åring tröstar. Han är van. Han har levt ensam med mig och migränen i många år. Han har lärt sig att sätta spruta på mig, när jag darrat och skakat för mycket för att hålla den stilla och trycka av, och han har klarat  att göra smörgås och ta yoghurt själv i väntan på att mormor ska komma till undsättning. Självklart har jag dåligt samvete och det känns som om jag sviker honom, som om jag sviker båda barnen nu. Men det hjälps inte.

Migrän är som att föda barn genom huvudet. PUNKT. Allt ska ut ur kroppen. ALLLT utom värken som trycker mot trummhinnorna och baksidan av ögonen, som pressar hjärnan och känns som om den är för stor för skallen. Alla sinnesförnimmelser intensifieras, doft, syn, hörsel, alla ljud blir smärtsamma, att kisa kan gå an men att titta ut med migränögon är som miljoner nålar mot ögonen. För att inte tala om doft. Precis allt, ALLT, stinker och gör mej illamående. Smärtan är så outhärdlig att jag kräks, på tom mage, varje halvtimme.

Det var precis det som hände, nu, för snart två veckor sedan. Helvetet invaderade min kropp och mitt huvud medan jag var ensam med barnen. Ingenting fungerade. Inga mediciner, varken sprutor eller suppar med värstingdoser värklindring och mot illamående. 11-åringen ringde både pappa och mormor. Pappa som var på gig i en annan stad och mormor som snarast skulle släppa allt annat och ta på sig hjältemanteln och komma. De kan aldrig förstå men de finns där för mig, för barnen och för oss som familj. Det är jag oändligt tacksam för.

Mormor kom och hämtade barnen. Jag kunde stilla mej. Vara stilla, blickstilla, orörlig i min sons säng i hans rum som nu blivit till en bunker. Neddragna persienner, stängd dörr och stängt vädringsfönste, inga ljud, inget ljus, ingen luft med risk för matos eller avgaser, släpps in. Minimerar risken för intryck och ligger blickstilla med en kall handduk över ögonen.

Jag slumrar och färdas långt bakåt i tid och rum. Minnen från tiden som dagbarn dyker upp. Sjuttitalsmiljöer, ett vardagsrum med mörkröd heltäckningsmatta, orangebruna plyschsoffor. Jag är två år, kanske tre, och sitter gömd bakom en av de mjuka fåtöljerna. Ihopkurad iaktar jag de andra barnen. När jag kikar fram, stående på alla fyra, känner jag något under min hand. Jag tar upp det. Det är en liten ljusorange fyrkant, ser ut som något gott att stoppa i munnen. Jag gör det. Det smakar sött och annorlunda. Jag vet inte vad det är men det är inte till för barn att ätas, så jag gömmer mej bakom fåtöljen igen. Den djupare sömnen är på väg, jag känner igen den och längtar efter dess totala, trygga, vila. Hinner inte somna, rusar upp för att hinna till badrummet för ytterligare en kräkattack.

Fryser. Sätter mig i badkaret under duschen. Strålarna piskar mitt huvud och avleder upplevelsen av smärtan på insidan. Är helt slut, tömd på energi. Magen är tömd sedan imorse och jag behåller ingenting. Slumrar i duschen men vaknar snart av att sittknölarna och ljumskarna värker.

Badkar borde vara mjukare. Kanske borde jag vara mjukare… tänker jag och ändrar försiktigt position.

Han kommer hem. Mitt livs kärlek. Han som bär mej när jag inte kan gå. Frustrerad och stressad över situationen och min hjälplöshet ringer han KRY-doktorn. Jag får ordinerat mer och andra starka mediciner mot migrän. de funkar såklart inte för nu har jag nått peaken av migränen och då är det svårt med lindring. Jag lyckas somna. Han är boss nu, min kärlek, och tar hand om barnen.

Dygnet blir till nästa och jag är fortfarande inte bättre. Mina duschprocedurer varvas med kräkattacker. Jag försöker vara vän med smärtan, andas lugnt, inte prata, inte utsätta mej för intryck. Tvååringen är orolig, kanske lite rädd, hon kommer med jämna mellanrum till mig. Kryper upp och lägger sig tätt intill. ”Mamma är sjuk, ont. Mamma får medicin, snart inte ont!” Jag försöker möta hennes behov av närhet genom att hålla henne intill mej. ”Mamma luktar illa!” säger hon plötsligt och jag vet att det är sant. Tre dygn utan att kunna behålla något i magen får vem som helst att lukta illa trots dusch med tvål som doftar ljuvligt och lugnande och schampo med vildblomsextrakt. Spelar ingen roll, jag vet att jag inte längre luktar mamma för tvååringen, måste bli bra nu.

Migränen håller aldrig i sig längre än 72 timmar. Nu har det gått längre tid och Akuten är ett faktum. Jag vet, av erfarenhet, att det kan ta flera timma innan jag får hjälp. Flera timmar av väntan på hjälp, bot, lindring, i samma tillstånd som jag befunnit mig i nu de senaste 72 timmarna. Men gränsen är nådd och jag har inte blivit bättre.

På Akuten tas jag emot snabbt. Kontroll för att det inte handlar om stroke görs, blodtryck tas, blodprover, EKG kopplas in. En sköterska ställer kontrollfrågor och skriver hårt på formuläret och smäller i skåp och lådor. Ljuset sipprar in under min kalla handduk som jag har över ögonen. No mercy. När sköterskan gått iväg ber jag min hjälte släcka ljuset och tillåter honom att åka hem. Jag är i trygga händer och kommer att bli bra, frågan är bara när.

Jag behöver inte ligga särskilt länge den här gången innan hjälpen kommer. De har läst i min journal och sett att migränen är av kraftigt slag. Sköterskan kommer med både sumatripannässprej och spruta. Jag förklarar att nässprejen inte hjäpler då hälften ändå åker ned i svalget, magen, och får mej att kräkas mer. Sprutan är given på villkor att hon håller koll på min andning. Det har varit svårt ibland att ta sprutan då känslan av kvävning kan bli jättejobbig och jag blir panikslagen då. Hon förstår.

Sprutan sätts i låret. Ett litet stick. Jag ligger stilla och sköterskan har kopplat på apparaterna som blippar. Jag känner den brännande känslan av medicinen som letar sig upp mot bröstet, halsen, bränner i ansiktet och snart, snart, jag vet att migränen snart lättar. Sköterskan håller mig i handen och pratar lugnande. Jag ler och försöker bete mej ensligt mej själv, vara stark, inget offer. Patient. Inte offer. Det går inte ihop för mej, det är inte jag. Jag måste få upprättelse och visa att jag har en annan sida. Vi pratar en stund, om barn, om att vara 25 år och känna att man är ung och allt vad det innebär. Jag känner mej inte ung. Jag vill bara hem.

-Du får åka hem om du inte vill träffa doktorn. säger den unga sköterskan. Jag ligger kvar i det mörka rummet en stund och lyssnar på inkommande akutfall. Hör så grymt bra efter migränen. Fokus blir maximalt och hjärnan börjar arbeta. Den klurar på lösningar, drömmar, resor, böcker jag ska skriva, längtan efter mer vuxentid, längtan efter stillhet, längtan efter stuglivet i Ödevik. Jag har blivit frälst av lugnet i skogen och stadslivet har chockat mig, gjort mig sjuk, på mindre än tio dagar. Vad gör jag här i stan? undrar jag.

Fyra dagar senare har jag tid hos Dr. Patrik Säterö på Rehdo för Botoxbehandling. Ett antal injektioner i panna, hårfäste, tuggmuskler och nacke sätts för att blockera kontakten med musklerna och därmed bromsa smärtsignalerna från migränen. Jag har gjort det förr och det hjälper. Jag borde inte fått den senaste migränattacken och frågar doktorn varför Botoxet slutat verka. Det finns olika möjliga svar, ett kan vara att vi behöver öka dosen något. Han förklara pedagogiskt för mig, genom att rita, hur EDS inte ligger bakom den minskade upplevelsen av Botox´s effekt då det sprutas in i musklerna. Tre månader har gått sedan sist, så det är dax för förnyad behandling.Med lätta steg lämnar jag kliniken, nu kommer migränen inte våga visa sig på minst 12 veckor! Men för säkerhetsskull har Dr. Patrik skrivit ut både sprutor och en ny medicin mot migrän, en som smälter på tungan, men bara för säkerhetsskull.

Jag promenerar hemåt, leende bakom solglasen, nu ska jag kompensera för förlorad tid med barnen, med min älskade, höra av mej till vänner som undrat vart jag tagit vägen. Känner stressen ladda i halsen och nacken. Nej, tänker jag, nu ska jag hem till soffan och ta det is. Barnen mår bra och alla andra kan vänta lite, de vet att jag håller av dem trots min tystnad. Jag är tillbaka, jag lever och uppskattar livet så mycket. Botox va!

Vill du veta mer om Botoxbehandling kolla in –> http://www.rehdo.se

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s