Det här med värk

Mitt liv har alltid, sedan barnsben, handlat om träning. Dans, gymnastik, löpning och senare gymträning, boxning och även lite sporadiska yogapass. Den värk jag upplevt har jag alltid kopplat till träning och tänkt att det hänger ihop med en god prestation. Det gör det – delvis.

När jag var gravid med mitt första barn tränade jag på som vanligt, 6 dagar i veckan, för ingenting skulle få hindra mej! Jag hade foglossning och dubbla bäckenbälten från och med gravidcecka 12. Fötterna kändes konstant stukade och hela kroppen var svullen. Jag fortsatte träna, envist och hårt, bytte ut knäböj med fri stång mot mer bänkpress, instruerade boxning och fortsatte med dans till 8:e månaden.

Att jag inte kunde ligga och sova utan fem kuddar instoppade mellan mina lår och under magen var bara ett gravidsymptom sa BVC. Att jag inte kunde resa mej ur sängen i femte månaden var ytterligare ett gravidsymptom. Att jag kröp till köket en timme tidigare än klockan ringde för uppväckning av kroppen och uppmjukande av lederna, främst fötter och bäcken, var också normala gravidsymptom enligt BVC. 

Jag var stor som en tunna i sjätte månaden och hade fått upp 20 kilo! På BVC sa barnmorskan att jag troligen inte går upp många kilon till. Det sa hon varje gång. Hon hade fel. Jag gick upp från mina lagom 60kilo till 92 på dagen för förlossning. 

Åt jag nåt särskilt? Hade jag syndiga sockercravings?! Nej och nej. Jag åt precis som jag gjort de senaste tio åren, som nu är de senaste 25 åren, finskt ruisleipää till frukost med kaffe, mellanmål på den tiden var keso och skuren banan, lunch var kycklingfilé och ris med lite grönsaker, mellis en repris av förmiddagens mellis och middag en variant av lunchen. Jag åt havregrynsgröt med keso varje kväll och däckade 21.15 till niobion på kanal 5. Tråkigare gravidsällskap fanns nog inte 😉

Min senaste graviditet, 10 år efter första, var annorlunda. Jag var diagnostiserad för EDS och gick på extrakontroller. Tränade inget förutom magplask en dag i veckan. Viktuppgången var från 60kg till 82,5 på förlossningsdagen. Jag åt, äter, likadant som för tio år sedan men kroppen, som både är äldre men kanske starkare, tog graviditeten bättre. Jag vilade, lyssnade inåt och smorde magen och plastade in den varje kväll. Trots min töjbara hud fick jag bristningar men jag kallar dem respektrynkor. Förlossningen gick bra, jag tog ingen epidural för jag ville känna av kroppens signaler vilket jag inte gjorde när min son föddes för epiduralen blockerade signalerna och när barnmorskan sa ”Krysta” visste jag inte hur. Det visste min kropp nu utan epidural och Ninja föddes. 

Varför berättar jag det här?

Jo, de flesta kvinnor som genomgår graviditet och förlossning har problem med svullenhet, foglossning och jämna plågor av blandad kompott. Vi som har EDS löper 50% större risk för moderkakeavlossning och komplikationer vid förlossning. Vi har foglossning och värk i varje led på grund av graviditeten och den vätska kroppen naturligt fyller på i lederna för att skydda dem mot luxation. Vi riskerar att få höftlederna ur led eller som jag fick, vid första förlossningen, svanskotan ett halvt varv vridet ‘ur led’. Jag berättar detta för att en stor del av de med EDS är inte diagnostiserade eller så har de t.ex. en reumatismdiagnos eller kanske fibromyalgi osv. 

Jag berättar detta även för att visa på den drivkraft man har som ofta hänger ihop med EDS. Trots smärta och värk så fortsätter man. Stukade fötter, kotor i ryggen som poppat, knakande leder till trots så jobbar man ofta på, tränar och lever ett aktivt liv utan att gnälla. 

Mitt liv har alltid handlat om träning och om att vara stark. Nu har jag knappt tagit en promenad utan barnvagn de senaste  tre åren. Värken är konstant. Händerna fungerar illa och jag vrider dem lätt i felläge. Fötterna har blivit knotiga, får svullnader vid anklarna och jag har fått Mer värk överlag. Det intressanta med värken är dess förflyttning i kroppen. Jag kan lägga mej på kvällen och ha ont och värk i ländryggen som strålar ned mot benen och vakna upp med värk i nacke och axlar som strålar ut i armarna… 

Målet är förstås att börja träna så småningom. Lätta promenader och stärkande övningar som plankan och BK-övningar som stärker de ryggradsnära musklerna. Motivationen är på topp men jag hittar ofta ursäkter för att inte gå iväg trots att kroppen längtar galet efter rörelse. Men tills dess kör jag flowövningar vid datorn och kandidatuppsatsen 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s